Hej allihopa! Nytt nyhetsbrev.
På det här fotot har jag bara en hoodie på mig och är totalt avslappnad. Precis så var jag den natten – lättsam, spontan, lite galen. Och jag ska berätta vad som hände.
Det var förra sommaren, i slutet av juli. Jag var med en kille som jag hade träffat på C-Date. Vi hade setts tre gånger redan, sexet var bra, vi förstod varandra. Han bodde i en lägenhet på fjärde våningen, mitt i Stockholm, med en liten balkong.
Den kvällen var vi hemma hos honom. Vi hade ätit, druckit vin, hållit på i hans soffa. Det var varmt – riktigt varmt. En av de där kvava sommarnätterna när man knappt kan andas.
Vid tvåtiden på natten låg vi i sängen. Vi hade redan haft sex en gång och låg där, svettiga. Hans sovrum var kvavt, outhärdligt.
"Kom", sa han. "Vi går ut på balkongen."
Vi gick ut. Nakna. Luften var fortfarande varm, men åtminstone blåste det en lätt bris. Staden var inte helt tyst – man hörde en bil då och då, röster på avstånd.
Vi lutade oss mot räcket. Han stod bakom mig. Hans händer om mina höfter. Och sedan... började han kyssa min nacke.
Jag vet inte om det var hettan, natten eller risken, men jag blev direkt upprymd igen. Jag lutade mig mot honom.
"Här?" viskade jag.
"Varför inte?"
Jag tittade ner. Gatan var tom. Mitt emot fanns fönster, men alla mörka. Och ärligt? I det ögonblicket brydde jag mig inte om någon kunde se.
Han böjde mig framåt, händerna på räcket. Jag kände den svala luften mot huden, hans händer om mina höfter. Och sedan trängde han in i mig.
Putain. Känslan var... annorlunda. Faran av att vara utomhus, möjligheten att någon kunde se oss, den varma nattluften. Varje sensation förstärktes.
Jag var tvungen att vara tyst. Det var det svåraste. Normalt sett är jag ganska högljudd, men där var jag tvungen att hålla tillbaka. Jag bet mig i handen för att inte skrika.
Han tog det långsamt, djupt. Varje rörelse kontrollerad. Jag kände spänningen stiga i min kropp. Adrenalinet, hettan, hans händer som höll om mig.
Jag kom innan jag ens förstod vad som hände. Mina ben skakade, jag var tvungen att hålla mig i räcket för att inte falla. Han kom kort därefter.
Vi gick tillbaka till sängen, totalt omtöcknade. Skrattade. "Det där var galet", sa han.
Och det var galet. Inte för teknikens skull eller något sådant. Utan för ögonblickets skull. Spontaniteten. Risken.
Nästa morgon vaknade jag och tänkte: "Gjorde vi det verkligen?" Jag gick ut på balkongen och tittade ner. Gatan såg helt normal ut. Ingen hade kunnat ana vad som hade hänt däruppe några timmar tidigare.
Vi sågs efteråt några gånger till, men aldrig på balkongen igen. Det var vårt unika ögonblick. Och kanske var det precis därför det var så bra.
Ibland är det de där oväntade, galna ögonblicken som man minns bäst. De där man lämnar sin komfortzon och bara låter det ske.
Det var allt för den här historien. Har ni gjort något liknande? Skriv till mig!
Vi ses snart! Klara